“Inget kan vara säkrare än det jag sett med mina egna ögon” – i varje fall är det många som tänker så. Filosofen Jean-Jacques Rousseau hävdade att det är möjligt att det vi ser bara är sinnenas spel med oss.
Framstående österländska tänkare har sagt att “endast det lugna och rena sinnet kan vara klart och mottagligt”. Men för det mesta är vårt sinne inte så rent, och ofta dessutom oroligt till följd av starka önskningar, intensiv motvilja eller olika projektioner, och därför är det oklart vad vi egentligen ser.
Glädjen i att kunna se – en grundläggande färdighet eller lyx?
Det här behövs om du vill lära dig ett avancerat bildseende som kulturell teknik: en nypa barnslig nyfikenhet, ett rejält mått medvetenhet och lika mycket tålamod och uppmärksamhet inför bildavläsning som det som krävs för att lära sig ett verbalt språk.
De kapitel som ingår i handledningen handlar om att förvärva kunskaper om bildtyper och visuella koder (som Anna Rüegg beskriver i sitt avsnitt), om själva förmågan att observera och att ägna den tid som krävs åt detta (som Georg With skriver om). Visuella orienteringssystem som hör till din egen kultursfär är lättare att lära sig än de som hör hemma i en främmande kultur (Klaus Lürzer vet mer om det). Margareta Gynning tar med exempel från måleriet upp i hur hög grad bilder kan bidra till känslan av identitet. Eva Saro visar hur vi medvetet eller omedvetet uppfattar reklambilder och gör mediaindustrins könsstereotyper till våra egna. Detta är en del av de osynliga strukturer som präglar de visuella språkens brokiga och flerskiktade kunskapsfält. Werner Matt sprider ljus över tolkningen av historiska och samtida fotografier. Frode Storås använder filmen som observationsinstrument i sitt avsnitt. Båda dessa media vill gärna framstå som objektiva i förhållande till det de skildrar men de hör egentligen till de mest komplicerade av bildspråken där allt är möjligt – från den subtilaste manipulation till massindoktrinering. I media framgår det klart hur stor sprängkraft som finns i det ofta omedvetna och urskillningslösa – men också manipulerande – användandet av bilder i vårt mångkulturella samhälle
När traditioner och religiösa tabuföreställningar bryts och toleransnivåer överskrids, värden och känslor såras blir följden ofta politiska komplikationer (Edith Maiers avsnitt berättar mer om detta, och om hanteringen av islams bildvärld, och Ruth Gschwendtner-Wölfles avsnitt handlar om buddhistiska bilder och behandlingen av dem). Vår eurocentriska världsbild gör oss ofta blinda för “den andres blick”. Att vidga blicken och våra sinnen är en viktig uppgift!
En handledning
Detta behövs: djupgående kunskaper om bilder, förmåga att snabbt uppfatta många bilder, men också förmågan att avsiktligt dämpa hastigheten i den visuella uppfattningen, att alltså kunna fördjupa sig i bilder. Handledningen ”The Learning Eye” / ”Om bildförståelse och visuell kommunikation” har tagits fram i samband med grundboken ”The Learning eye – Contributions to visual literacy” i syfte att skapa övningar och metoder som ska vara lätta att använda och kunna fungera i vardagens inlärningssituationer. De kan ses som koncentrat av den stora mängd material som finns i grundboken i form av bilder, text och film.
Handledningen är tänkt att kunna användas av den som – i vid mening – hanterar bilder på professionell nivå (exempelvis konst- och bildlärare, grafiska formgivare eller arkitekter) och av den som visar bilder (i museer och andra miljöer för lärande), liksom av den som använder bilder som läromedel i olika sammanhang. Vi har naturligtvis också tänkt på alla er som vill arbeta med er egen fortbildning. Grundbok och handledning hänger ihop, men de kan också användas var och en för sig. Båda två kompletteras av webbaserat övningsmaterial. Böckerna finns på engelska och tyska. Texterna finns också på franska, polska, portugisiska, finska, svenska och norska på www.the-learning-eye.eu. “The Learning Eye” / “Om bildförståelse och visuell kommunikation” erbjuder alltså tre media med olika infallsvinklar, övningar och metoder som kan användas på bildförståelsens vida fält. Vi har medvetet valt att låta många olika uppfattningar komma fram, för att boken ska kunna kännas angelägen för bildsemiotiker och andra avkodningsspecialister, spontana betraktare och fria “associationsakrobater”. När allt kommer omkring är det viktiga knappast att höra till någon särskild grupp, utan det är att nå fram till en utvecklad känsla och större förståelse för de frågor som har med bilder att göra.
En vit fläck i utbildningssystemet
Visuell urskiljningsförmåga är en absolut nödvändighet om vi ska kunna stå på oss och ha en egen uppfattning som ansvariga betraktare i en global värld. Och ändå finns nästan ingen systematisk träning tillgänglig. De försök som görs för att hjälpa människor att läsa bilder hämmas ofta av att de felaktigt kopplas till konstbegreppet (de relateras ofta till konstverk, vilket betyder att bara experter kan “säga något klyftigt om konst”). Dessutom finns det en djupt rotad uppfattning om genialitet och talang (konstundervisningens tro på att bara de som är begåvade kan teckna eller måla). Vi skulle vilja säga att den som har lärt sig skriva till husbehov också kan lära sig teckna, oavsett nivån på talangen. Det som är viktigt att lära eleverna är en visuell kompetens i form av att kunna avläsa och tolka kulturella koder och budskap i bilder, och att hjälpa dem att nå fram till ett konstnärligt uttryck för vad de har sett. Områden som måste studeras är massproducerade bilder och bildkonstnärliga språkformer, både religiösa och profana bilder, de välbekanta och de främmande bildvärldarna.
Oavsett om det sker inom skolsystemet eller inom ramen för det livslånga lärandet: kompetens och förmåga att läsa bilder bör höra till allmänbildningen och räknas in bland alla världsmedborgares baskunskaper i det 21:a århundradet. Men tills dess att denna visuella läsförmåga verkligen blir en del av en allmän europeisk utbildningskanon – och hittills har den inte tagits med bland i PISA-studiernas utvärderingsobjekt – och ges plats och status som ämne så får vi förmoda att bildförståelsen fortsätter att stuvas undan i skrivbordslådan, till följd av brist på medvetenhet om frågorna och allmän skumögdhet.
Den buddhistiske mästaren Gesche Rabten har sagt: “Att se är en andlig förmåga som kan tränas ustr.” Låt oss börja!
