Innehåll

Bildernas rikedom på information gör det svårt för oss att verkligen uppfatta dem. Camera obscura och Camera lucida är metoder med vars hjälp vi kan skapa en viss distans till vad ögat har uppfattat, till det som antas vara bekant.

Bägge metoderna tillåter en medveten dialog med själva varseblivandet. De gör då också synprocessen långsammare genom att vi måste vänta på att bilderna ska dyka upp i det mörka rummet (Camera obscura) och genom att vi själva tecknar (med hjälp av Camera lucida).

Syfte

Att se i slow motion: om vi ska kunna hålla fast bilder med hjälp av att fotografera eller teckna krävs det ett medvetet seende: att vi väljer ut en del av synfältet, fokuserar blicken på ett bestämt fenomen (konturer, glansdagrar, strukturer, kontraster, komposition etc). I detta avsnitt försöker vi genom fotografins och tecknandets processer att göra själva synprocessen minnesvärd, kommunicerbar, växlande och jämförande. Det långsamma gestaltandet av utvalda delar av bilden med hjälp av Camera obscura och/eller Camera lucida gör att seendet blir mer intensivt och medvetet.

Upplägg

Förvandla ett rum till en Camera obscura
Det går särskilt bra att sänka hastigheten och höja intensiteten i seendet i en Camera obscura som består av ett fullständigt mörklagt rum (som är tillräckligt stort för att eleverna ska rymmas där). För experimentet behövs: ett rum med fönster åt norr, dagsljus, ljusa väggar och möjlighet att mörklägga rummet med svart folie. Tidsåtgång för arrangemang och projektion: ca 2 timmar.

Det mest fascinerande med denna installation är att ni får vänta på bilderna (det tar ca 15 – 20 minuter för ögat att anpassa sig). Under väntetiden hinner det byggas upp ett slags spänning genom att rummet i sig är nästan helt fritt från stimuli. Ljuset från utsidan kommer in i rummet genom en minimal öppning, och det som finns där utanför projiceras in i det annars mörka rummet. Att bilderna framträder så långsamt gör att synupplevelsen blir intensivare. Vi får en stark sinnlig upplevelse, ett gradvis igenkännande där vi hinner bli både överraskade och förundrade.

Den första, mörka fasen kan användas till att tala om bildseendet, om visuella stimuli och deras hastighet, ständiga närvaro etc. (se vidare avsnittet Frågor). Genom att förändra ljusinsläppets storlek får vi anledning att diskutera visuella fenomen som skärpa och suddighet, och om vi ändrar placeringen av ljusinsläppet kan vi välja andra detaljer. Camera obscura-bilden förändrar sig i takt med situationen i rummet, ljusförhållandena där utanför och tiden på dagen. Vädret kan förändras, träden rör sig i vinden, en bil åker förbi… men också människorna själva som finns i det i rummet kan röra sig. De kan gå runt med “bildfångare” i form av vitt tyg eller papper och projicera, och betona vissa delar av de utifrån inkommande detaljerna mot ett reflekterande underlag.

Camera obscura och Camera lucida som tecknarkamera
Bild 3: här handlar det om den bärbara, lätthanterliga varianten av Camera obscura med vars hjälp man lättare kan teckna av, medan Camera lucida (Bild 4 och 5) är ett bra stationärt hjälpmedel för samma sak. Deras styrka är att de är så lätta att handha. De gör det möjligt att teckna utan att s a s tappa ansiktet – det går inte att misslyckas och man behöver inte ha konstnärlig “talang”. Den som kan se och skriva kan också teckna. Båda hjälpmedlen hjälper oss att överföra synintrycken till ett annat medium. Här går vi inte in på hur de konstrueras, utan beskrivningarna ges i grundboken “The Learning Eye – Contributions to visual literacy” och medföljande CD (Del I sid 211-223 och Del II sid 173-181).

Camera obscura och Camera lucida är värdefulla hjälpredskap för att ta fram bestämda utsnitt ur bilder, men i första hand utgör de stöd för det självständiga skissarbetet. Med dem kan observationsförmågan tränas upp när vi koncentrerar oss på vissa detaljer – till exempel glansdagrar eller mörka fläckar, speciella färger, former eller strukturer. På så sätt ger båda hjälpmedlen möjligheter till stegvis bearbetning av de optiska intrycken. Båda kamerorna passar också bra för filtrering av bilder på skärm och för teckningsanalys – en verkligt aktiv träning för seendet således: på kaféet, utsikten från rummet genom fönstret, framför TV:n eller PC-skärmen, ett skrivbord eller rum som är upplyst med hjälp av lampor. Teckningsytan ska vara lätt skuggad. Tid som behövs för skissandet: ca en timme.

Digitalkamera
Skrivbordsarbete. Tidsåtgång: ca en timme.
Digitalkameran kan användas för att göra utsnitt/inramningar enligt vad som sagts ovan. Bilderna kan tas i syfte att jämföra skisserna, som en visuell dagbok. De kan alltid bearbetas vidare utifrån skilda grafiska aspekter: ett genomskinligt papper placeras ovanpå en bildutskrift, och vissa ramelement skissas upp grovt – konturer, glansdagrar, komposition (jfr ovan och Bild 6).

Variationer & Fördjupningar

Om ni bygger Camera obscura som tecknarkamera går det åt ca fem timmar. Att bygga Camera lucida tar ca två timmar. Den består av akrylglas och en akrylspegel, vända mot varandra i 45 graders vinkel. Det intressanta med denna kamera är att omgivningen projiceras tillsammans med handen som tecknar.
Alternativ: använd overheadprojektor.

Frågor

• Känner jag till något rum där det går att installera en Camera obscura som man kan gå in i?
• Är utsidan en intressant kontrast i förhållande till insidan?
• Varför är bilden på väggen uppochnervänd?
• När såg du senast på en bild under 20 minuter i sträck?
• Kan projektionen göras ljusare?
• Vad spelar det för roll hur stort ljusinsläppet är?
• När var senaste gången du tecknade?
• Vilka föremål och situationer vill du helst rita av?

• Vilka skillnader kan du finna mellan en fotografisk och en tecknad bild?